Resan in till Örebro var resan från helvetet. Paniken bultade så i bröstet att jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Ni med ångest vet precis vad jag menar. Den där tryckande smärtan, känns som man knappt kan andas och det känns som hela världen snurrar.
Vi svängde igenom IKEA så jag kunde köpa pappas födelsedags present, pappa gick och köpte korv.
Ångesten dämpades bland allt folk och snabb-shoppingen.
Sen var det bara att sätta sig i bilen.
Jag var fruktansvärt nervös och desto närmare vi kom, desto mer minnen bubblade upp till ytan.
Jag minns sist jag var där som om det var igår, men det vill jag inte tala om nu. Det är för smärtsamt.

Men jag tog mig in genom porten och satte mig i väntrummet tillsammans med pappa.
Var orolig att jag skulle vara tjockast i hela rummet, att det skulle sitta en massa super smala tjejer där. Men jag hade fel, det var faktiskt tvärtom. Det var helt vanliga tjejer med rätt mkt kött på benen.

Jag blev uppropad och fick följa med in till ett rum.
Var inte samma rum jag varit i så många ggr tidigare, men det var snarlikt.
Fick två kvinnor att prata med, den ena var visserligen en tant, en tant som såg precis ut som en uggla när hon gungade i sin konstiga stol. Hon var underlig, väldigt underlig. Den andra kvinnan likaså, men inte på samma sätt.
På det stora hela gick det bra, fast att jag grät och tyckte det var jobbigt.

Berättade om alla onda minnen och lite om hur jag har det och hur jag mår.
Kommer inte att bli tvingad att bli vägd, äta där eller bli tvingad vad jag ska äta. Det påpekade jag på engång.
Ingen har att göra med vad jag äter, det är min ensak.
Ska dit om tre veckor igen, under den tiden ska jag fundera på om jag ska komma dit ngt mer. Ifall alla minnen gör alldeles för ont. Den bistra saningen är att ingen annan vill ta sig an mig. Det är just bara ätstörningsenheten.
Och jag måste jue ha mina mediciner, läkerintyg m.m.

Men vi får se hur det blir.
Jag kom levande ur detta, trots allt.

Kraam♥