Häromdagen var jag och Lennox på en promenad med Annika, minst sagt en fartfylld promenad.
Släppte Lennox lös i skogen, vilket jag nästan alltid gör.
Men denna gången hände något som aldrig hänt förut, han fick upp ett spår efter något och på några sekunder var han borta. Ropade och ropade men han kom inte, kände hur paniken stegrade inom mig.
På en sekund hann jag med att tänka flera tusen olika tankar och scenarion.
- Tänk om han skadar sig, tänk om han möter någon annan hund eller djur, tänk om han inte kommer tillbaka...
Ja ni förstår nog vad jag menar.

Efter en stund hör vi skall och skrik. Första tanken var självklart att han stött på en annan hund.
Men så var inte fallet!
Nej, det var en stackars liten rådjurs-unge Lennox jagade den som besatt och struntade fullständigt i mig.
Själv sprang jag för allt mina ben orkade och ropade efter honom.
Bör tillägga att backarna i den skogen inte är att leka med.

Som tur var kom han tillbaka efter ett tag och alla spänningar i kroppen bara släppte.
Tårarna rann och benen kändes som gelé.

Hur det gick för den stackars lilla rådjursungen har jag ingen aning om. Vi letade efter den man hittade den aldrig.
Men förhoppningsvis mår den bra.

Kommer ta ett tag innan jag släpper honom lös i den skogen igen kan jag säga.
Men alla kan göra misstag, han är så duktig annars och kommer när man ropar på honom.
Han är trots allt en hund och har sina instinkter, den kan man aldrig ta ifrån honom.