Resan in till Örebro var resan från helvetet. Paniken bultade så i bröstet att jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Ni med ångest vet precis vad jag menar. Den där tryckande smärtan, känns som man knappt kan andas och det känns som hela världen snurrar.
Vi svängde igenom IKEA så jag kunde köpa pappas födelsedags present, pappa gick och köpte korv.
Ångesten dämpades bland allt folk och snabb-shoppingen.
Sen var det bara att sätta sig i bilen.
Jag var fruktansvärt nervös och desto närmare vi kom, desto mer minnen bubblade upp till ytan.
Jag minns sist jag var där som om det var igår, men det vill jag inte tala om nu. Det är för smärtsamt.

Men jag tog mig in genom porten och satte mig i väntrummet tillsammans med pappa.
Var orolig att jag skulle vara tjockast i hela rummet, att det skulle sitta en massa super smala tjejer där. Men jag hade fel, det var faktiskt tvärtom. Det var helt vanliga tjejer med rätt mkt kött på benen.

Jag blev uppropad och fick följa med in till ett rum.
Var inte samma rum jag varit i så många ggr tidigare, men det var snarlikt.
Fick två kvinnor att prata med, den ena var visserligen en tant, en tant som såg precis ut som en uggla när hon gungade i sin konstiga stol. Hon var underlig, väldigt underlig. Den andra kvinnan likaså, men inte på samma sätt.
På det stora hela gick det bra, fast att jag grät och tyckte det var jobbigt.

Berättade om alla onda minnen och lite om hur jag har det och hur jag mår.
Kommer inte att bli tvingad att bli vägd, äta där eller bli tvingad vad jag ska äta. Det påpekade jag på engång.
Ingen har att göra med vad jag äter, det är min ensak.
Ska dit om tre veckor igen, under den tiden ska jag fundera på om jag ska komma dit ngt mer. Ifall alla minnen gör alldeles för ont. Den bistra saningen är att ingen annan vill ta sig an mig. Det är just bara ätstörningsenheten.
Och jag måste jue ha mina mediciner, läkerintyg m.m.

Men vi får se hur det blir.
Jag kom levande ur detta, trots allt.

Kraam♥

Klockan 13.00 ska jag infinna mig på ätstörningsenheten i Örebro.
Detta skapar oro inom mig, tankarna rusar och andningen nästan upphör.
Massa minnen blossar upp.
Det var jue trots allt där ambulansen hämtade mig och jag blev inlagd på tvång.
Vet att jag inte ska bli inlagd nu, men det spelar ingen roll.
Obehags känslorna finns där i allafall, ligger där och trycker och skapar ångest.
Vet att jag måste göra detta, det är min framtid det handlar om.
Visst, först och främst behöver jag min medicin och läkarintyg.
Men sen måste jag ha hjälp, vill inte, men jag måste.
Måste få hjälp med hur jag ska hantera ett jobb när det känns tufft.
Ska jue trots allt arbetsträna nästa år.
Jag är vuxen nu, jag bör jue ha ett vuxet liv på alla sätt?
Kunna ha ett heltids jobb, skaffa barn osv.
Som det är nu kan jag inte det.
Även om barn inte är på tapeten nu, så är det en del av livet jag inte klarar, inte nu och inte om ngt år heller.

Det trycker i bröstet, har svårt att andas.
Nästan glömmer bort att andas, och måste: ANDAS!

Men jag har stöd, min man, familj och självklart Lennox.
Han vet att hans mamma har mkt i tankarna just nu.
Han är väldigt närgången, imorse låg han tätt intill mig hela tiden, delade kudde.
Igår skulle han butta ner Kenny från sängen när jag var deppig.
Han är världens bästa, att ett djur kan ge en så mkt är helt otroligt.
Han vet hur jag mår när ingen annan vet. Han känner min energi och visar sitt stöd.
Förstår verkligen varför man kallar hunden: Människans bästa vän.

Minns så väl när han var en liten valp och skulle trösta mig när jag hade jätte ont i magen. Han försökte valla bort älsklingen ur sängen, för det var minsann han som skulle vara hos mig och ingen annan♥.*

Försöker tänka på det älsklingen sa i morse innan han bar sig av till jobbet.
- Det kommer gå bra älskling, oroa dig inte.
Vet att han har rätt, men varför bubblar dessa tankarn inom mig?
Helst hade jag velat att han var med och höll min hand, jag klarar det jue själv. Men min älskling ger mig styrka.

Ska ta mig samman nu, måste ut på promenad med Lennox.

                                    ♥ ♥

Mötet gick jätte bra, jag hade verkligen ingenting att vara nervös över.
Vi kom fram till att en hundkurs skulle passa mig bra just nu så jag kommer ut lite mera.
Försäkringskassan kommer dessutom att betala den åt med, inga fel det inte=)
Sen ska jag antagligen gå en kurs som kallas för grus efter nyår. Fattade inte direkt vad den handlade om riktigt, men det lite förberedande för arbetslivet, lite friskvård samt ta reda på vad man passar till för yrke.
Efter det kommer jag börja arbetsträna.
Känns verkligen skönt, jag behöver detta nu.
Klart som faan att det kommer kännas svårt och pirrigt.
Men jag hoppas verkligen att allt går bra.
Detta är visserligen inte helt klart ännu, måste ta upp det med ätstörningsenheten först och se vad dom tycker.
Sen ska jag även söka handikapp-ersättning.
Haha, dumt det låter...Pernilla är handikappad, na na na na naaaaaa=P
Nej men det är pga min mage (IBS).
Men nog om detta nu.

---

Ska dra med Lennox ut på ännu en promenad, sen ska jag till Bjelkes och köpa slip-papper.
Ni minns väl att jag skulle fixa till stolen i hallen?!
Lägger in bilder senare.

Krama♥

Klockan 10.00 ska jag infinna mig på försäkringskassan. Ska ha ett möte med min nya handledare och diskutera om min framtid. Vill inte dit, får alltid en klump i magen när jag ska på sånna här möten.
Känns jobbigt att dra upp allt jobbigt med en ny människa gång på gång.
Min sjukdom är ingen hemlighet, även om jag är mkt bättre idag. Men jag tycker inte om att prata om den om jag inte känner att jag vill.
Men det kommer nog att gå bra idag, ska få hjälp med att komma ut på arbetsmarknaden igen. Vi ska diskutera min kommande arbetsträning.
Hoppas att jag får vara hos veterinären, då djur ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Dom får mig att må bra ända in i själen, dom dömmer mig inte.
Det är min hälsa och välbefinande det handlar om, måste ta små steg för att komma framåt.
När vi ändå är inne på ämnet djur, min älskade Lennox ligger och sover här i soffan. Han är så himla lat vid den här tiden. Han är van att gå upp vid tio och har svårt att komma igång innan dess.
Men nu har han inget val, för nu ska vi ut på en promenad.